my first close to death experience

ja.. som många redan vet höll jag och dominic på att dö igår. det här var den värsta dagen i mitt liv och jag vet inte hur många av er som har känt känslan av att vara nära att dö.. jag säger bara att jag aldrig någonsin vill känna den känslan igen. jag kan inte ens beskriva med ord hur hemskt det var.

dagen började med att baby kom in med frukost på sängen och hade gjort två jättefina tavlor med bilder på oss! blev jätte-glad och tänkte "den här dagen kommer bli perfekt". dominic sa till mig att vi skulle ut på äventyr och se delfiner, sköldpaddor och andra häftiga fiskar och paddla ut med kajaken till julian rocks som är ett känt ställe att just snorkla och dyka på. var jättetaggad och vi lastade på kajaken i trucken och körde till stranden.

när vi kom till stranden kändes det som en riktigt bra ide, vi paddlade ut ett par hundra meter och jag blev sur för att dominic sa att jag paddlade fel.. redan då började jag säga att vi skulle vända hem men eftersom vi redan kommit en bra bit ut så fortsatte vi bara att paddla. väl framme vid julian rocks fick jag panik för att det var så stora vågor och den bakre delen av kajaken där dominic satt hade börjat läcka in vatten. dominic hoppade ur kajaken och simmade in till dom stora klipporna, och jag paddlade in och hoppade ur kajaken.. inte smartaste iden eftersom vågorna kunde ha puttat ner mig i vattnet på sylvassa stenar.. skar upp lite av handen och lite under hälen när jag klev upp på klipporna. dominic hoppade ner i vattnet till kajaken igen och en båt kom, ett gäng som hade varit där och snorklat. ena guiden från båten skrek att man fick böter på 250.000 dollar om man var där.. så jag svarade gråtandes "jag vill fan inte ens vara här jag vill bara hem! jag vill inte ens vara här!", även fast han såg hur mycket panik jag hade så struntade han i oss och åkte därifrån..

när jag skulle ner från klipporna fick jag panik igen, för hoppade jag vid fel tillfälle skulle jag hamna bland stenarna. hoppade i efter ett tag (fortfarande gråtandes...), upp på kajaken och började paddla iväg. det var nu vi upptäckte, 100m ifrån julian rocks, att båten läckte in vattnet. vi höll alltså på att sjunka. jag fick åter igen panik och började gråta, dominic satt och svor och jag bara grät. jag kunde inte sluta. vi var 3 km ut mitt på havet med en sjunkandes kajak, stora vågor och stora regnmoln längre bort närmade sig oss. vi försökte paddla även fast vi i stort sett satt under vattnet, kämpade för att inte trilla ur båten.. men tillslut var båten så fylld med vatten och vi trillade i. jag skrek och grät och försökte ropa på hjälp, men ingen hörde. jag har aldri hört mig själv skrika sådär och jag kunde inte sluta tänka på hur nära döden vi var, precis som open water, filmen. skulle båten sjunka fanns det ingen som helst chans att vi kunde simma hela vägen.

vi trillade ur några gånger och tillslut hoppade dominic ur kajaken och vände på den så att jag satt baklänges. han började simma dragandes på kajaken och jag paddlade för mitt liv baklänges för att vi skulle komma i land. vi kunde inte sitta båda i båten eftersom den bara välte hela tiden. helt plötsligt säger dominic "titta inte, fortsätt bara paddla, paddla för ditt liv". och jag började gråta ännu mer. jag trodde att en haj simmade emot oss, men det visade sig bara vara två riktigt stora fiskar som tur var.

efter ca 2 timmars simmande och paddlande kom vi äntligen mot stranden. jag hoppade ur kajaken för att inte vältas ur och få den i huvudet i stället.. men jag kunde inte simma. jag kunde inte röra på mig. jag kunde inte andas. jag fick en panikattack. jag åkte under halft med huvudet under vattnet för att mina armar vägrade att röra på sig.. dominic hjälpte mig tills jag kunde bottna, försökte ta mig upp på land även fast jag sköljdes ner av vågorna gång på gång vid stranden för att jag inte hade krafter att stå upp. väl på stranden la jag mig bara ner, försökte andas igen, och började gråta igen. jag grät och grät och grät. jag tror fan jag hamnade i något chocktillstånd för jag kunde inte sluta gråta på 20 minuter. vi välte båten uppochner och vatten forsade ur kajaken i mer än 10 minuter.

det här var en mardröm. när jag satt på båten, kändes allt så overkligt. det var som min värsta mardröm och jag hade bara min baby som simmade i vattnet och hajar i tankarna. jag vill aldrig någonsin känna den här känslan igen. jag vill känna "nära döden känslan" när jag är 90 år gammal, och har levt mitt liv..